Vikthets gör alla knäppa...

Jag hatar denna vikthets som är överallt! Man blir knäpp i huvudet av det... Och det är ett ämne som gör mig så ledsen. 
Innan jag började med mina mediciner och innan jag fick barn vägde jag som minst 57kg, benig och blek Sen i Göteborg hittade jag en lite sundare vikt och hamnade på 64-67 och pendlade beroende på hur jag mådde...men ändå kände jag mig stor. En av mina närmaste sa till och med att jag inte skulle äta något onyttigt för jag redan var tjock. 
Asså förstår ni hetsen som blir i huvudet? 1.69 lång och låt säga 65kg, vad är det? Ja, jag var ändå som en Amazonkvinna jämfört med henne som var ett huvud kortare och späd som ett barn. Men hur jag än gjorde så kunde man aldrig släppa pressen på perfektion. Jag åt knappt något, och det jag åt kom oftast upp igen.. Gick flera mil om dagen, joggade, tränade kettlebell, och på vibrationsplatta på en salong där jag även betalade för att få bort fett på vissa partier på kroppen med ultraljud. Svindyrt! Ändå dög jag inte, varken för mig själv eller någon annan kändes det som.  

67 kg

Sen när jag tog mitt beslut att börja med mediciner mot min depression och svåra ångest började jag gå upp i vikt, och när jag kom upp till Norrland så var jag "normal" och faktiskt jäkligt nöjd. Men jag vågade inte ställa mig på vågen. Men den killen jag hade träffat då, dvs min nuvarande man var nöjd med mig, och det räckte. Men hur länge då? Jag blev gravid typ direkt, bytte till andra mediciner efter han föddes, och sen dess har jag varit "kramgo" . Dvs överviktig enligt BMI. Vad jag än skulle äta, träna, motionera så skulle inget ändras. 
För medicinerna och den smärtan jag hade i ryggen gjorde det ju inte lättare. 
Jag läste på om fettsugning, kollade på vad det kostade, komplikationer osv. Men det är då jävligt tur att det är för dyrt. 

Nu under den här graviditeten, gick jag bara upp 11kg... Vilket är jättebra, sist var det mer än hälften så mycket... Men jag gick ner i mig själv, i min egna kropp. Mitt ansikte blev smalare, mina ringar föll av om jag skakade på händerna. Jag var skitnöjd. Ändå var magen större nu än första gången. 

Som ni vet var blev det ju ett akut kejsarsnitt för att de trodde att moderkakan höll på lossna pga den massiva blödningen, och de kunde vara fara för bebisens liv. Den magen tömd på vatten blir ju "skrynklig" innan huden drar ihop sig igen. Ah om man inte heter Kim Kardashian... Med det infekterade såret som tog tid på sig att läka och det här med att min inte får bära själv så mycket och det har ju bara dragit ut på min tid att kunna träna och motionera. Det fattar vem som helst. Men det stressar mig. Nå jävulskt! Och jag mår skit över det. 

Igår var jag hos barnmorskan för en efterkoll, en gullig tant från stan. Och så kom vi in på det här samtalet efter jag hade ställt mig på vågen och mitt bmi går som "sjukligt överviktig", att jag måste motionera, äta rätt, träna, bla bla bla.... jaaaaaaaaaaaaaaa jag veet!!!! Jag brast i tårar rent ut. Jag orkar inte höra på hur fel det är på mig. Jag vet redan det!  Och jag orkar inte höra hur mina smala taniga kompisar klagar på deras "åh jag är så tjock". Jag kan inte ens bada på somrarna, eller i badhus för att jag skäms och mår dåligt. Jag hatar sommaren för att man inte kan gömma sig i tjocka stickade tröjor...
​Men en sak ser jag fram emot....Jag ska få byta mediciner om 3 månader, till en som inte har vikt som biverkning. 

Ser nu att jag borde tvätta spegeln idag..haha..

Hur jag än gör kommer jag nog aldrig bli nöjd, och inget blir bättre över att få höra att man är larvig.... Och jag är less över att gråta och gråta nästan hela mitt vuxna unga liv för att känna att man inte duger eller ser bra ut...