Jag har inte bloggat på evigheter nu, det är flera veckor sen jag egentligen hade något att dela med mig av. Allt i min personliga vardag har handlat om att göra det lilla jag gör bra. 
Av 5 arbetsdagar jobbar jag 3, vilket inte är så mycket för alla andra. Men mer än väl för mig. De andra dagarna sover jag mellan 08-15, plus timmarna på natten. Det är utmattningen jag har... 
Men att jag inte varit aktiv under december är för att allt kommer på en och samma gång, och jag blir väldigt påverkad av hur alla andra mår. December = Julstress. 
Samma sak blir det under arbetet, är alla andra stressade så blir jag stressad inombords. Det har varit en del att göra så allt ork slås ut. Även fast jag bara arbetstränar så bör jag inte göra så mycket som gör mig så utmattad, men bara närvaron av det får det att kajka ur. Arbetsplatsen har varit den plats jag velat vara på mest av allt de senaste månaderna, och känt en trygghet i att få vara där. Få vara en individ som kan tillföra något litet om det är så är att göra kartonger platta. När jag kom hem gjorde jag massa handarbeten. NU ligger jag efter med flera beställningar för jag är för trött. Bara tanken av att göra ett handarbete eller arbeta känns övermäktigt... 
Sist jag var på arbetsplatsen bröt jag ihop som ett småbarn och jag ville bara försvinna från jordens yta. Och jag åkte hem med svansen mellan benen och skämdes, men jag var så trött att jag bara låg när jag kom hem. Då hann jag inte ens börja jobba. Frustrationen över dagens "tråkiga uppgift" hängde som ett moln över de flesta.. Jag tycker de flesta tråkiga uppgifter är roliga bara systemet man utför det med funkar så man gör de effektivt. Jag anser lite att det spelar ingen roll vad man ska göra, har man bra människor omkring sig så spelar de ingen roll om det är toaletter man städar. 
Men "vissa saker" på morgonen fick mig att känna mig trängd, och frustrationen m.m. triggade igång min inre stress och prestationsångest. 
Prestationsångest var nog en underdrift... 
​

För att komma bort från allt så körde jag hundarna sent en kväll i mörkret. Den första biten från huset ville de bara in i skogen till allt vilt. Never happend before... 
Sen gick det riktigt bra framåt tills jag tänkte vi skulle svänga in på en annan väg. De ville helt enkelt inte. Jag blev så less att jag ringde hem och bad om att få bli hämtad. Hundarna har aldrig kört i bäcksvart mörker. Det är ju ungdomarnas riktiga år nu, då de kördes in förra vintern. Min pannlampa lyser inte så bra, jag såg hundarna men inte mer. Så jag förstår om de inte vill springa rätt ut i mörkret i skogen. 

I fredags for vi ner till Maratjärn för att fiska röding, men allt vi fick upp var 2 små abborrar.
Eller vi och vi, P fick det. Som tur var hade ingen någon vidare fiskelycka den dagen av alla som var nere på sjön. 

Så jag tänker inte skriva ett långt inlägg om vad jag vill åstakomma under 2017 som jag gjort innan. Vilka utställningar vi ska åka på, vad jag vill göra osv. Det viktigaste är att jag vet om det. Och jag tänker bara låta allt komma som det gör. Allt måste inte planeras hela tiden. Det här ska bli det år där jag bara ska göra det jag vill, ta det jag vill och njuta av vad jag vill. 

Men en sak kan jag säga om 2016...och det är att jag kanske inte uppnått allt jag velat, men jag uppnådde mer på det personliga planet än på flera år. Och jag är väldigt tacksam för de få men underbara människor jag lärt känna. 

Ni vet när det är sådär perfekt väder ute, kallt, men skönt i solen, klarblå himmel och man är medveten om att man kanske inte har många slädturer kvar för säsongen. Då skyndar man sig ut för att sela hundarna och tar släden... 
Det var verkligen perfekt, kunde köra utan jacka och vantar. Eftersom att hundarna bara blir duktigare och duktigare känner jag mig mer säkrare på släden,
​så jag stod inte på bromsen i början som jag brukar. Utan kaxigt nog tog upp mobilen för att kolla RunKeeper hur fort det gick.....eeeh 34km/h när det gick som fortast i början...huvva de är fort! 
På plan mark gick de i ca 24km/h och lite långsammare uppför. Sen var det ju nedför igen... 
Snön var lika hård och hållbar som innan så jag såg inga problem, Jag visste ju att längre fram, några dagar bort skulle snön börjat tina för mycket. 
Eftersom att både jag och hundarna trodde snön höll så var jag inte orolig när Alva började springa på kanten av vägen.
Men helt plötsligt ser jag henne försvinna ner i snön, direkt efter Storm, och lilla Dimma är så lätt så hon gick inte igenom...men direkt jag såg att något hände med Alva slängde jag mig på bromsen men pallnit blev det inte....Dimma rycktes till i sin neckline, släden gjorde en SKARP u-sväng och slängde av mig i farten...
Snön var så pass djup och tinad att jag fick ta tag i släden för att orka ta mig upp, plus att jag konstant har ont i ryggen, och de blir ju aldrig bättre om jag ska hålla på falla hela tiden haha..... 
Kollade igenom hundarna efter eventuella skador, men hittade inget, och de ville verkligen fortsätta, men med lite övertalan så fick jag spannet att fara hemåt. Dom är så arbetstokiga att de struntar i detta och bara vill köra på. Men jag kände mer att detta kan hända igen, det är inte värt det, jag ska ju kunna ta mig hem också. Att jag inte träffade stolpen, hade bara fattats det... Så nu väntar jag antingen på minusgrader igen, annars taggar vi inför barmarksträningen!

För er som inte vet så var det ju Vindelälvsdraget i helgen (tor-lör). 
Vi följde draget från fredagen och lördagen, följde från växling till växling för att kolla på dom som låg i toppen. I fjol vann Hamar, och det var även dessa jag höll på nu också. Inte för att de vann i fjol, men för deras hundar. Helt otroliga hundar, väldigt kloka hundar!! 

För något år sen så sa jag att en dröm hade varit att få vara med...men alla har ju bara riktiga sprinthundar, fågelhundar, Europeisk draghund/Scandinavianhound och några enstaka huskys. Man har ju inte en chans med en samojed...

Men i fredags bestämde jag mig att nu får det vara nog med tveksamheter, jag SKA vara med! Så jag kontaktade en tjej, Emma, som jag vet vill vara med även hon. Hon på iden lika snabbt att vi kunde starta en grupp på facebook, och vi bjöd in lite folk. Jag tror helt ärligt att det kommer att gå, om vi bara får ihop tillräckligt med folk. Både folk som vill köra med sina samojeder, och de som kanske inte vill köra men som kan hjälpa till runt om.
Vi kommer ju inte vinna mot de lag med dessa toksnabba hundar, men det är ju för upplevelsen och gemenskapen!!  

Så jag var ju så otroligt träningssugen när jag kom hem fast jag själv var så trött mentalt. 
Igår selade jag på hundarna framför släden och körde 6.5 km i skoterspåret. 
Nackdelen med spåret jag har utanför här är att det är upp och ner för bergen så det är inte många sträckor som är plana. Fördelen med det är ju att hundarna lär sig att det finns jobbiga turer och ger inte upp direkt. Min tanke är att köra imorgon igen, och varannan dag fram till att det blir barmark. Då dammar jag av gröna faran och kan köra varje dag med med olika hundar. 

Jag la ju ut ett klipp sist från vår träning i helgen. Hundarna var glada, pigga och fulla av energi. Men igår när hela huset sov och jag satt själv kvar uppe kliades det lite i fingrarna och jag klippte ihop en liten film av de sämre bitarna. Jag ville testa programmet mer, lära mig lite mer. Som att lägga på filter, se hur de ser ut... Fixa övergångar, lägga in texter... Så jag testade lite och kom fram till detta klipp nedan. Det är inget speciellt klipp alls, utan det är mer jag som nattsuddade framför datorn med klipp av trötta hundar. 

Och nu när jag sitter här och ändå skriver om detta så kom jag att tänka på ett klipp jag skickade över till lilla Storms ägare. Jag tänkte jag ska börja köra in honom med kicksparken ihop med nån av de andra hundarna. Och jag har fått lite dille på att filma all träning. Det är ju bara fördelar med det. Som att föra träningsdagbok. Man kan alltid gå tillbaka och kolla hur träningen var. Vad gick fel, vad var bra, vad gör jag för fel och vad ska ändras. 
När jag filmade lilla Storm och Dimma på skoterspåret ca 150 m så kände jag bara att "tuuur att ingen annan ser detta". Dimma visade att hon liknar sin mor mer än vad man tänker på och tyckte hennes lillebror var något störig som inte fattade eller ville leka.  Och det var mycket lek från hans sida. Precis som med mina när de var i samma ålder förutom Alva som enbart fokuserade på kottar längre fram...........!!!!! Ah det var ingen dröm att köra in Alva nå mycket jag föll, höll på bli påkörd av bilar, motorhuv på bil jag farit in i, och harar vi försökt undvika. Men idag är hon min ledarhund! Och trotts bit och bus så är ju "snorunge-åldern" den roligaste förutom valpåldern. Det är ju nu man får kämpa för att skapa framtiden. Trotts att man står i ett spår och svettas som en jag vet inte vad och svär lite att man inte ska fortsätta med detta påhitt. Så tycker jag det är bara kul att filma detta och jämföra med kommande klipp. 
Och vet ni, när det kom till denna lilla kille Storm så var de andra 150 metrarna tillbaka MYCKET bättre än de första. Alltså så föll inte polletten ner, men ett litet frö att man i alla fall ska ha ett tempo framåt.
Dock ska jag nog testa att ta med stora Storm nästa gång och se. För Dimma har innerst inne extremt lätt till bus och är själv ny i spåret. 
Så eftersom att jag är lite stolt över min lilla clown så bjuder jag på detta klipp!  

Idag körde jag hundarna 7 km, vi har så fina stråk längst skoterspåren här så man kan starta utanför huset.  Det är inte många meter från huset man behöver gå förens man är på spåret. 
7 km på plan mark var ju inte alls som 7 km i backar, upp och ner genom bergen här i våra underbara marker... Så slutet av rundan var hundarna rätt så trötta! Nästa gång blir det att packa ner en termos och lunch, så testar vi att köra till "grannbyn". 
Även fast hemvägen var nästan bara uppför och gick sakta, riktigt sakta så är detta bästa rundan vi kört. Knappt lintrassel, inga vurpor eller konstigheter...eller ah, lite kissmarkeringar från lite småsugna rävar stötte vi ju på som störde men det får man ju ta nu. 

Igår när lille Rambo var här visade jag upp några av de produkter som vi använder på hundarna, både till vardags och till träning. Så jag tänkte visa även er andra här med några bilder. 

Visst är det svårt att klura ut vilken storlek din hund ska ha på selet när man ska köpa ett. Är det en 2, 3 el 4 hunden skall ha eller storlek nämnd i färg som grå, gul, röd....
Nä, vi kör på Baggens grejer. På bilden ovan och nedan ser ni Storm i ett sele från Neewa. Och det är ställbart!! Allt jag behöver veta egentligen är halsmått och ungefärlig vikt på hunden. Så ställer man bara den efter hunden själv. Jättelätt, inga konstigheter alls!
Storm och Alva har storleken Medium. Och Dimma har Small. 

På bilderna ovan ser ni ett och samma halsband, men på tre olika hundar, med 3 olika halsmått. 
Dimma, Alva och Silva. 
Detta halsband är ställbart, så även här behöver jag inte fundera på när jag måste köpa nytt för "min unghund har vuxit ur det". Jag ställer bara om det efter hundens mått. 
Storm har ett blått i Large (50-70 cm)
Alva har ett rosa i Medium (39-50 cm)
Silva har ett svart i Medium, 
Och Dimma måste jag köpa ett Rött Medium till. 

Här ser ni Silva i ett Neewa Joggingsele! Ni ser ju hur bra den sitter, inget stramt band som går tvärs över bröstkorgen som mitt första joggingsele gjorde som var köpt för typ 49:- på någon billig affär utan kvalite. På bilder ser ni att den går att ställa även denna. Och vet ni, även Dimma kan använda denna. Alva och Storm använder storleken över. Snygga och bekväma! 

Vi hade en ganska så bra träningsrunda idag, men det är givet att jag måste lägga på någon kilometer nu. 
Men tyvärr var jag så trött och borta i huvudet, så när vi startade så hade jag då inte ens kameran på. Bra jobbat Angelica! Drog igång kameran på vägen tillbaka, Men då är kameran inte vinklad lite neråt så jag filmar ju egentligen bara bilen och trädtopparna....meningslöst!
Denna vända så slängde jag även in Silva för att testa. Hon behöver ju hålla konditionen i shack till hösten, och varför då inte testa om hon skulle klara av att springa ihop med de andra tre. 
Till en början så var det lite obehagligt tror jag, eller konstigt att sitta fast i en lina. Men Det tog inte länge innan hon hittade ett bra tempo som passade med de andra. 

Passade även på att fiska lite igen när de var så härligt väder!

Men ah, Varsågoda! Här kommer genom tidernas sämsta video haha.... Jag vet inte ens varför jag lägger ut denna film, men något mindre bra ska man ju kunna bjuda på också! ;)

I lördags tog vi släden några vändor över sjön med samojederna. 
Det är egentligen Dimmas debut, då jag fokuserat på Storm först och främst för att få ihop honom med Alva. Så när jag känner mig hyfsat klar med honom tänkte jag ta mig an Dimma och få in henne i draget. Det är väl det som är nackdelen med att ha två unghundar, 
Dimma är dessutom den som biter i linan och på den hunden brevid i ren lycka när hon dragit innan, så därför har jag velat träna upp Storm först så han inte hakar på hennes dumheter. 
Frågan var bara HUR ska jag sätta ihop hundarna nu när jag skulle dra över sjön. 
Hur jag än vände på det så skulle det enklaste bli att sätta henne längst bak ensam så hon bara kunde springa med, så kanske hon fattar galoppen. Och det gjorde hon. Blev lite lintrassel i starten, men det tillhör. Första sträckan for de iväg för kung och fosterland så taggade de var, huvva de var bara att hålla i sig, haha, så jäkla kul. Sen la de sig på lagom tempo. 
Resultatet var bättre än förväntat, och jag är skitnöjd!!

Det känns lite som att vi är det enda hushållet med aktiva samojeder som inte åker till Furudal och samojedveckan nu... Och folk har frågat flera gånger om vi ska ner, men just nu lockar det inte!
Dels av ekonomiska själ, jag menar först ska vi ha alla grejer till som är tävlingsgodkända, en släde i aluminium och inte i trä, ankare, och ah allt som tillhör, eller en pulka och skidor. Bara det är en kostnad på ca 6000-11000 om jag räknar på nya saker.
Bensinkostnad för alla de milen, boende för några dagar, mat. Snabbt räknat skulle vi hamna på 11000-15000:- För en timme i spåret och EVENTUELLT någon bokstav framför hundens namn på pappret. Sen måste Peter ta ledigt från jobbet, och vi måste ha barnvakt. Nja...i år va de då inte aktuellt. Känns mest bökigt för så lite.
Och nu när det är så pass varmt att snön tinar i större delen av landet känns det riskabelt att åka så långt ner i landet. Ja, mitten av Sverige är ganska långt ner för att hitta bra snö den här tiden på året. Bara att Vindelälvsdraget ligger så pass sent som de gör tycker jag e konstigt och enligt mitt tycke borde köras redan i februari.
Precis som jag befarade för dem skulle åka är de mest bara blankis där samojedveckan skall hållas.
De har "möblerat om" lite vart de ska köras osv, men läste att dagend DP10 blev inställt endå trotts underlaget, och de hoppas på morgondagen.

Jag väntar nog på att meriteringstillfällen kommer upp till de mer norra delarna av landet, både på snö och barmark.
För meritera är ju något vi vill, men med de få tillfällen som är så känns det som att det inte kommer ske.
I stället sattsar vi på ex barmarks sm i höst, påbörja Kungsleden, och sen framöver bestiga Kebnekaise, ställa ut i både Sverige och Norge... Och så hoppas vi på fler närliggande tävlingar, och att vi kommer iväg på några norska aktiviteter.

Jag har haft en dröm i flera år att kunna delta med hundarna i Vindelälvsdraget. Fortsätta att drömma eller finns det fler samojeder som vill bilda lag? hehe...

Men även fast jag kanske känns grå och motsträvig jämfört mot alla inbitna entusiastiska draghundsförare, så säger jag Stort Lycka Till nu och hoppas ni får bra dagar trotts vädret!

Men bäst av allt har jag köpt mig en Kickspark från Kickbike. Jag tror detta kan vara en sjukt rolig "leksak". Om Kickbike är roligt, och det är roligt att bara köra en vanlig hederlig spark i trä ner till brevlådan, Vad är inte då detta?? Ihopkopplat med hund dessutom!? 
Det kommer bli närkontakt med snö, blåmärken och diverse småskador känns det som. Men tänk vilken adrenalinkick!! 
När underlaget är för dåligt för kickbiken, då plockar man bara fram denna! 
Jag har köpt till dragfäste vilket är ett måste, en bromsplatta, och snömedar som kan användas på ex skoterleden. 

För några år sen (läs många år) innan jag hade samojed, så var vinteraktiviteter och vintersporter inget jag trodde jag skulle pyssla med. Jag kan inte ens åka skridskor, jag ägde inte ens en ordentlig vinterjacka och gick i gympaskor trotts snön. Garderoben ser helt annars ut nu och jag håller även ögon o öron öppna efter ett par skidor, för hur kul vore inte det med hund!! 
Jag har ju samojeder av en anledning!! Ha draghund och inte tycka om vinter eller att röra på sig klingar inte helt rätt. 
​Så välkommen kyla, snöflingor, frusna sjöar och kalla näsor!! 

För några dagar sen, eller rättare sagt i fredags åkte vi ner till Hörnefors till Dominique Rivière som driver Stepphundspann för att köpa oss en släde. Vi valde modellen Vitnjul, som kommer att passa oss perfekt då vi inte har ett spann på massa hundar. Vi har ju som sagt bara en körduglig hund just nu. Men tanken är ju att vi ska utöka antalet hundar. Och nu kommer jag ju aldrig göra om misstaget som jag godtroget gjort innan. Utan nästa blir en valp från Alva, och ska jag köpa en så kommer jag vända mig till Alvas uppfödare. 

Mitt projekt nu kommer att bli att försöka köra in Alva med släden på skoterspåren. Det är ju inte heller som att köra kickbike, eller 3hjuling med fler hundar. Just nu står hon selad själv. Mina närmaste vet att jag har lite svårt att lämna lilleman, men jag ska i alla fall försöka. 

Lovar att i dagarna komma upp med en bild på släden!

Ps. Alva har inte börjat löpa än...Why why why?