Nu har jag ökat från 2 dagar i veckan till 3 dagar i veckan på arbetsplatsen. Och det är riktigt utmattande, och jag känner mig som en zombie den 3 dagen. Bara idag så skulle jag plocka ihop delar till en fälla vi skulle lägga ihop som ett litet paket kan man säga. Med tydliga instruktioner och med egna ögon såg jag precis vilka delar som skulle med. Jag skulle plocka ihop en hög själv, men misslyckade, jag gjorde om och gjorde om, men ingenting fastnade. Det är så tur man kan skratta åt sig själv, för det löns inte att sura. Jag förstod ju själv att jag var för trött och utmatad att ta in ny information. Nackdelen med att vara utmattad är just att om kroppen och hjärnan är för trött för att ta in information så slår den verkligen av. Jag blir frustrerad på mig själv innerst inne, för jag vet att jag egentligen kan vara ganska smart och duktig när de kommer till sånna saker. Men nu skulle jag inte ens gått igenom 2års kollen på BVC. Haha... Nä men helt ärligt, pallar inte hjärnan så pallar den inte.
Det är även då som den andra delen av mig kan tänka att man längtar ut till skogs med hundarna för att få andas, njuta av lugnet och se till att inte ta in nya intryck.
Så nu är det en lugn kväll för mig och hundarna. Jag brukar inte ta in dem så här tidigt. Men de har myskväll dem med. Jag kände bara att de var tvungna att tas in för en liten stund innan lilla P skulle i säng så började Storm att skälla. Han hade svansen nere och skällde på ett sätt han bara gör när det är något som inte är bra. Han var orolig för något. Han och Dimma tittade in mot skogen bakom hönshuset och ladugården. Så jag gick ut på bron och lös med pannlampan. Men såg inget. Så jag gick in igen. Men han fortsatte. Så jag bad Peter gå ut och kolla. Han lös mot skogen med pannlampan men såg inte heller någon. För Hade det varit typ ett rådjur hade Dimma skällt ivrigt, renhägne skäller dem inte på,.. Hare bryr han sig inte om... Nä asså jag är inte så förstå vad som var fel. Men min mage knöt sig lite för jag hörde verkligen hans skall säga att det var något som inte stämde. Så jag tog på mig ytterkläderna och pannlampan och gick in i skogen för att kolla om de var något spår. Men inget som jag kunde se. Han slutade då skälla. Så de kan ju varit lite längre bort. Men jag hann ju tänka allt från att det sitter en lokatt som jag snart får i skallen till att nån björn inte gått och lagt sig än. Även fast de inte skulle vara något av de så går hjärnan på helvarv. Hur som helst så ska jag gå och kolla imorgon och se om jag se några spår i dagsljus. När Peter hade gått upp med lille P så började hundarna yla uppe på hundkojans tak, så då kände jag att det fick vara. Så de fick komma in. Jag har fortfarande en liten oroskänsla inombords men det är nog bara för att jag är trött i grunden,
Ingen av våra hundar har varit sånna som hamnat i den s.k. "spökåldern", jag tror inte på att spökåldern finns, så då blir det svårt att hamna där dessutom. Men de har aldrig blivit rädda för mörker, för grenar i mörkret som ser läskiga ut och gungar. Absolut ingen tillstymmelse till "spökålder" så att vara 2,5 år och va rädd för något som inte finns är inte deras grej.
Det är även då som den andra delen av mig kan tänka att man längtar ut till skogs med hundarna för att få andas, njuta av lugnet och se till att inte ta in nya intryck.
Så nu är det en lugn kväll för mig och hundarna. Jag brukar inte ta in dem så här tidigt. Men de har myskväll dem med. Jag kände bara att de var tvungna att tas in för en liten stund innan lilla P skulle i säng så började Storm att skälla. Han hade svansen nere och skällde på ett sätt han bara gör när det är något som inte är bra. Han var orolig för något. Han och Dimma tittade in mot skogen bakom hönshuset och ladugården. Så jag gick ut på bron och lös med pannlampan. Men såg inget. Så jag gick in igen. Men han fortsatte. Så jag bad Peter gå ut och kolla. Han lös mot skogen med pannlampan men såg inte heller någon. För Hade det varit typ ett rådjur hade Dimma skällt ivrigt, renhägne skäller dem inte på,.. Hare bryr han sig inte om... Nä asså jag är inte så förstå vad som var fel. Men min mage knöt sig lite för jag hörde verkligen hans skall säga att det var något som inte stämde. Så jag tog på mig ytterkläderna och pannlampan och gick in i skogen för att kolla om de var något spår. Men inget som jag kunde se. Han slutade då skälla. Så de kan ju varit lite längre bort. Men jag hann ju tänka allt från att det sitter en lokatt som jag snart får i skallen till att nån björn inte gått och lagt sig än. Även fast de inte skulle vara något av de så går hjärnan på helvarv. Hur som helst så ska jag gå och kolla imorgon och se om jag se några spår i dagsljus. När Peter hade gått upp med lille P så började hundarna yla uppe på hundkojans tak, så då kände jag att det fick vara. Så de fick komma in. Jag har fortfarande en liten oroskänsla inombords men det är nog bara för att jag är trött i grunden,
Ingen av våra hundar har varit sånna som hamnat i den s.k. "spökåldern", jag tror inte på att spökåldern finns, så då blir det svårt att hamna där dessutom. Men de har aldrig blivit rädda för mörker, för grenar i mörkret som ser läskiga ut och gungar. Absolut ingen tillstymmelse till "spökålder" så att vara 2,5 år och va rädd för något som inte finns är inte deras grej.
RSS-flöde
